Rödgrön kärnkraftsöverenskommelse

Så kom då en överenskommelse från vänstern. Kärnkraften vill man fasa ut till förmån för förnyelsebara alternativ. Det är inte tal om någon vansinnesavveckling som miljöpartiet förespråkar, men ändå avveckling, till förmån för mer sol, vind och vatten. Vilket visserligen låter fint.

Faktum är emellertid att hälften av Sveriges el kommer ifrån kärnkraft. Hälften. Det är varannan lampa. Vartannat eluttag. Varannan grunka. Vindkraften utgör å andra sidan inte mer än en procent av elproduktionen i dagsläget. Det är inte trovärdigt att utan vidare utgå från att det kommer en massa tekniska lösningar farande, som inom överskådlig framtid gör det möjligt att ersätta de kärnkraftverk som behöver bytas ut. Dessutom kan vi inte gärna släcka ner riket de där vindstilla dagarna då solen inte skiner. Kärnkraften har helt enkelt en viktig roll att spela även i framtiden.

Alliansen har en bättre politik. Den innehåller satsningar på förnyelsebara energikällor, men utesluter inte att gammal kärnkraft får ersättas med ny. Det är en rationell och klok inriktning.

Att kräva det omöjliga

Jag läser på Expressen.se att Lars Ohly (vpk) inspireras av Obama och vill att väljarna ska ha för höga förväntningar på de rödgröna inför valet 2010. Vi ska ”förvänta oss mycket” och ”kräva det omöjliga” från dem.

Det lär inte bli så svårt. Ta skolpolitiken, exempelvis. Området där partierna är så oense att Ohly stoppade tillsättandet av en skolpolitisk arbetsgrupp i syfte att bli ense. Vi ska alltså förvänta oss mycket och kräva det omöjliga. Men ett besked om något så viktigt som den framtida skolpolitiken verkar uppenbarligen vara lite för omöjligt.

Små smulor är också bröd

Våra lokala vänsterpartister petar i skolmaten. Nils Brown (m) tror att eleverna klarar det bäst själva.

Personligen vet jag bara att jag aldrig brukar känna mig riktigt mätt om maten inte innehåller åtminstone lite kött. Ikväll tillagade jag pasta med kyckling och rökt kalkon. Det kan jag varmt rekommendera andra att göra också. Dessutom bättre än nötkött ur klimathänseende.

Mera kärnkraft

Statsvetaren Olof Ruin vill ha en ny folkomröstning om kärnkraften. Han menar att det vore det enda principiellt riktiga sättet att ändra ett beslut från en tidigare omröstning. Det är, enligt Ruin, ”traditionen”.

I Sverige är det väl knappast mycket till tradition, men visst, det är väl rimligt, beroende på frågans karaktär. Euron, exempelvis, kräver en ny omröstning. Kärnkraftsfrågan är emellertid inte vad den en gång var. Kärnkraftsbeslutet är 30 år gammalt och har förlorat det mesta av sin legitimitet. Ingen svensk under 47 års ålder, har haft inflytande över resultatet. Opinionen ser annorlunda ut. Kärnkraften utgör dessutom själva basen i den svenska energiförsörjningen, och vi vet idag att den inte kommer att ersättas av något kostnadseffektivt alternativ inom överskådlig framtid.

Ruins resonemang kan dock få viss aktualitet. Traditionellt sett så är folkomröstningar den potentielle förlorarens strategi. Socialdemokraterna kommer inte att ropa efter någon kärnkraftsdebatt där man tvingas bekänna färg. Annat är det förstås med Miljöpartiet och VPK. De har allt att vinna på att kräva folkomröstning. Därför tror jag att det är någonting som vi kommer att höra mer om, åtminstone från deras sida.

Sap, vpk och arbetarrörelsen

Det är spännande tider att leva i. Oavsett vad man tycker om vänsteralliansen så innebär det ett ganska intressant fenomen i svensk politik. Inte minst har relationen mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet popcorn-och-läsk-kvaliteer. Den har varit problematisk ända sedan partikonsolideringen i 1900-talets början och hundra år senare kan vi konstatera att konflikten fortfarande har hög aktualitet.

Socialdemokraterna har alltid verkat för att monopolisera arbetarrörelsen. I detta har man lyckats otroligt väl. I Sverige betraktas arbetarrörelsen som synonymt med socialdemokraterna. Det kan uttryckas såhär:

arbetare → arbetarklass → LO → SAP.

Detta är egentligen rätt märkligt. I själva verket består arbetarrörelsen, i synnerhet under dess tidiga historia, av en stor mångfald av olika grupperingar, allt från reformistiska socialister, till marxister, syndikalister, anarkister och ja, just det, kommunister. Ändå har man lyckats framställa arbetarrörelsen som exklusivt socialdemokratisk.

Detta kan bland annat förklaras med att socialdemokraterna tidigt fick en särställning inom arbetarrörelsen, bland annat genom LO, och inte minst genom den legitimitet som man erhöll i samband med kohandeln med bondeförbundet på 30-talet. Därefter har man i regeringsställning kunnat framställa sig som bärare av ”de historiska framstegen”, folkhemmet och välfärdsstaten. Konkurrerande grupper från vänster har man kunnat avfärda.

Socialdemokraterna tvingas idag knyta vänsterpartiet närmare till sig för att, gud förbjude, kunna vinna valet 2010. Dilemmat ligger i att närma sig vänsterpartiet, utan att förknippas med kommunism. Detta kommer bland annat ske genom ett understöd av vänsterpartiets mer moderata element. Detta har vi redan sett exempel på i att vänsterpartiet nu har tvingats acceptera budgetreglerna.

Samarbetet innebär samtidigt att man på ett mer påtagligt sätt än någonsin tidigare legitimerar en del av arbetarrörelsen som man alltid har velat distansiera sig från, som man alltid har beskrivit som en avvikande anomali. Den intressanta frågan är vad detta kommer att innebära för svensk vänster på några års sikt?

Möjligen leder det till att vänsterpartiet återigen fjärmar sig från kommunismen och framstår som ett modern vänsterparti? Kanske leder det till att socialdemokraterna i högre grad mister sin särställning och blir ett parti som alla andra?