Sap, vpk och arbetarrörelsen

Det är spännande tider att leva i. Oavsett vad man tycker om vänsteralliansen så innebär det ett ganska intressant fenomen i svensk politik. Inte minst har relationen mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet popcorn-och-läsk-kvaliteer. Den har varit problematisk ända sedan partikonsolideringen i 1900-talets början och hundra år senare kan vi konstatera att konflikten fortfarande har hög aktualitet.

Socialdemokraterna har alltid verkat för att monopolisera arbetarrörelsen. I detta har man lyckats otroligt väl. I Sverige betraktas arbetarrörelsen som synonymt med socialdemokraterna. Det kan uttryckas såhär:

arbetare → arbetarklass → LO → SAP.

Detta är egentligen rätt märkligt. I själva verket består arbetarrörelsen, i synnerhet under dess tidiga historia, av en stor mångfald av olika grupperingar, allt från reformistiska socialister, till marxister, syndikalister, anarkister och ja, just det, kommunister. Ändå har man lyckats framställa arbetarrörelsen som exklusivt socialdemokratisk.

Detta kan bland annat förklaras med att socialdemokraterna tidigt fick en särställning inom arbetarrörelsen, bland annat genom LO, och inte minst genom den legitimitet som man erhöll i samband med kohandeln med bondeförbundet på 30-talet. Därefter har man i regeringsställning kunnat framställa sig som bärare av ”de historiska framstegen”, folkhemmet och välfärdsstaten. Konkurrerande grupper från vänster har man kunnat avfärda.

Socialdemokraterna tvingas idag knyta vänsterpartiet närmare till sig för att, gud förbjude, kunna vinna valet 2010. Dilemmat ligger i att närma sig vänsterpartiet, utan att förknippas med kommunism. Detta kommer bland annat ske genom ett understöd av vänsterpartiets mer moderata element. Detta har vi redan sett exempel på i att vänsterpartiet nu har tvingats acceptera budgetreglerna.

Samarbetet innebär samtidigt att man på ett mer påtagligt sätt än någonsin tidigare legitimerar en del av arbetarrörelsen som man alltid har velat distansiera sig från, som man alltid har beskrivit som en avvikande anomali. Den intressanta frågan är vad detta kommer att innebära för svensk vänster på några års sikt?

Möjligen leder det till att vänsterpartiet återigen fjärmar sig från kommunismen och framstår som ett modern vänsterparti? Kanske leder det till att socialdemokraterna i högre grad mister sin särställning och blir ett parti som alla andra?