mamma scan kan slänga sig i väggen

Som liten så gödde min mamma mig med makaroner och köttbullar. Ofta. Gärna flera gånger i veckan. Med kopiösa mängder ketchup. Allt till min pappas stora förtret.

När jag har blev äldre, och betydligt klokare, insåg jag att såna där stekfärdiga köttbullar som man köper i butik inte går att äta. Det hade pappa redan insett. Jag förstår inte hur de tillverkar dem, hur de får dem att smaka och framförallt lukta så illa, eller hur de får till den där märkliga, degiga konsistensen som på intet sätt liknar riktiga köttbullar. Och jag förstår absolut inte varför folk fortsätter att köpa dem.

Ibland när jag känner mig riktigt inspirerad rullar jag egna, riktiga, köttbullar. Jag använder en fet nötfärs, så att de håller sig riktigt saftiga, och jag kryddar dem med lök, chili, svartpeppar och mycket kryddpeppar. Jag serverar dem med penne, och en tomatsås bestående av krossade tomater, en skvätt vin, lök och vitlök som får puttra någon timme med oregano, chili och timjan. Och detta är något av det bästa jag vet.

riktiga köttbullar

En hyllning

På frågan om var man hittar Stockholms bästa kebab svarade DN:s krogkommission för en tid sedan att den återfinns i Eskilstuna. Medvetna om att Eskilstuna knappast är att betrakta som förort till Stockholm, avslöjade de tyvärr aldrig vad kebabhaket hette. Jag kan ju enbart spekulera, men jag satsar mina bucks på att man åsyftade Billy Boys Fast Food.

På detta illustra kebabhak serveras kick-ass kebabtallrik. Två saker är avgörande: de skär kebaben i fina saftiga flarn som frambringar en perfekt balans mellan strips och kött, och de har dessutom Sveriges godaste starksås. Stark sås är hett skit, och med en så god starksås klarar man sig helt enkelt lika bra utan den där sörjiga vitsåsen. Och det gillar jag.

Jag var där tidigare idag och avnjöt kebabtallriken nedan. Med stärkta krafter gick jag sedan hem för att författa akademiska underverk. Och här sitter jag fortfarande, halv tre på natten, och låter kreativiteten flöda i ett gemytligt smattrande mot tangentbordet.

Små smulor är också bröd

Våra lokala vänsterpartister petar i skolmaten. Nils Brown (m) tror att eleverna klarar det bäst själva.

Personligen vet jag bara att jag aldrig brukar känna mig riktigt mätt om maten inte innehåller åtminstone lite kött. Ikväll tillagade jag pasta med kyckling och rökt kalkon. Det kan jag varmt rekommendera andra att göra också. Dessutom bättre än nötkött ur klimathänseende.

Min nya plättlagg

När jag fyllde år nyligen fick jag en splitt ny plättlagg av min mormor. I gjutjärn, förstås. När det gäller plättar så är det helt enkelt gjutjärn som gäller, och det vet mormor eftersom hon är old school.

Jag gillar plättar. Plättar är överlägsna pannkakor av så många olika skäl. De är små och söta. De är roliga att titta på. De är lagom stora för att placeras i munnen hela, en åt gången. Och dessutom är balansen mellan fyllning och plätt helt enkelt perfekt.

Min sambo är all about hälsosamma dieter. Därför har vi börjat köra 50% vetemjöl och 50% dinkelmjöl i smeten. Jag är minst sagt skeptisk till hälsokost, men faktiskt, dinkelmjölet ger en betydligt matigare konsistens. Utöver dinkelmjöl så är det dessutom viktigt med någon matsked vanillinsocker, eftersom det ger plättarna en fylligare smak. De gräddas tunna och gyllenbruna, med mycket smör, så att de får en frasig och fin kant.

Plättar serveras enligt min mening med smör och socker, eller med kopiösa mängder drottningssylt. Dessutom är det inte alls tokigt med en eller ett par skedar vispgrädde till.