Invandrares politiska inflytande

Igår närvarade jag vid kommunens temadag om demokratiutveckling. Bland annat redovisades siffror om valdeltagadet. Min personliga uppfattning är att valdeltagandet generellt inte är ett problem. I princip 80% av väljarna går och röstar i Sverige, vilket gör valdeltagandet starkt i jämförelse med de flesta andra länder.

Vad som är problematiskt är att valdeltagandet är sämre bland vissa grupper. Det gäller inte minst invandrare. Men är det egentligen så konstigt? Brist på kunskap är ett skäl. Ett annat är den kringskurna rösträtten. De invandrare som saknar svenskt medborgarskap har visserligen möjlighet att delta i kommunal- och landstingsval, men får inte delta i riksdagsvalet, där de stora besluten tas, och där mediefokuset i hög grad ligger.

Utländska medborgare är de enda vuxna människor som lever i Sverige och samtidigt har beskuren rösträtt. Min personliga uppfattning är principiellt demokratisk. Jag anser att man ska ha möjlighet att påverka de beslut som man själv blir påverkad av. De styrda, dvs de som lever under lagarna, bör även ha rätten att styra, dvs stifta lagarna. Den begränsade rösträtten utgör en demokratisk orättvisa. Av den anledningen anser jag att rösträtten i riksdagsvalen faktiskt bör utsträckas så att den omfattar även de som idag har möjlighet att delta i kommunalvalen.

Mos Def fo' president

Mos Def är en av mina favoritrappare. I detta klipp konstaterar han att om han vore president, då skulle han göra Amerika coolt igen, fo’ real. Han föreslår universal everything - health care, dental, education, housing - för 10% flat tax (ett kap)! Han skulle förbjuda larviga clubhiphop-fraser, som ”droppin it like its hot”, OCH han skulle inrätta en nationell Jam Master Jay-day!

Helt oslagbart - Obama kan helt enkelt slänga sig i väggen!

Den All-Galaktiska Gurgelbrännaren

En rektor från strängnäs har druckit en drink bestående av pressad lime och sprit, och konstaterar: ”Det var ungefär som att få hjärnan sakta mosad av en varm blytacka inslagen i citronskivor. Kan varmt rekommenderas”

Den som kan sin Liftares Guide till Galaxen vet naturligtvis att den gode rektorn anspelar på den All-Galaktiska Gurgelbrännaren (The Pan Galactic Gargle Blaster). Den Allgalaktiska Gurgelbrännaren anges i Guiden vara universums bästa drink, och effekten liknas vid att få hjärnan krossad av en guldtacka svept i citronskivor. Den rekommenderas dessutom varmt.

Gestaltas här.

Ja, bråkiga elever ska kunna stängas av från skolan

Jan Björklund vill ge skolorna möjlighet att stänga av bråkiga elever. Av någon anledning väcker det väldiga reaktioner. Jag förstår inte hur det kan vara så kontroversiellt. Elever som stör undervisningen för andra elever, som skapar otrygghet för andra, måste rimligtvis som en yttersta åtgärd kunna stängas av.

Avstängning är naturligtvis inte den enda åtgärden. Elever med utagerade beteendeproblem måste få olika former av stödinsatser, och har rätt till sin undervisning. Men det ena utesluter faktiskt inte det andra. Skolorna bör ha ett batteri av möjliga åtgärder att sätta in i akuta och allvarliga situationer. Det behövs fler verktyg i verktygslådan, inte färre.

Jag tror inte ens att möjligheten till avstängning skulle utnyttjas speciellt frekvent. Men jag kan för allt i världen inte förstå varför det inte ens borde vara möjligt?

Bloggande politiker

DN har granskat riksdagsledamöternas bloggar. Efter att ha räknat kommentarsinlägg tycks man avfärda politikerbloggar som ett enda stort fiasko.

Att, som DN, räkna antalet kommentarer är emellertid inget bra mått för att mäta bloggarnas kvalitet, eftersom de flesta som läser bloggar faktiskt inte skriver kommentarer. Det som är centralt här, menar jag, är dessutom inte antalet kommentarer, utan kvalitén på själva diskussionen bland kommentarerna. Kollar man runt på bloggar i allmänhet så kan man konstatera att blogginlägg relativt sällan genererar någon riktig sakdiskussion. Den politiska bloggens styrka ligger helt enkelt inte i dess kommentarsfunktioner.

Däremot tycker jag att den politiska bloggen har en viktig demokratisk potential beträffande politisk bevakning och ansvarsutkrävande. Internet, och bloggar, kan innebära en förstärkning av den representativa demokratin genom att möjliggör för väljarna att själva granska politikerna. Förutsättningen är att politikerna förmedlar information om sin politiska gärning och redogör för politiska ståndpunkter. Här finns mängder av goda exempel: Niklas Frykman, Mathias Sundin och Fredrik Malm för att nämna några bättre folkpartistiska bloggar som jag själv regelbundet följer.

Politikerbloggar är meningsfull verksamhet och bör inte avfärdas utifrån antalet kommentarer.

Trygghetsvandring i Nyfors

Ikväll genomförde Nyfors Demokratiforum en trygghetsvandring. Dessa går kortfattat ut på att man under en promenad inventerar närmiljön ur trygghetshänseende. Inbjudna var utöver brottsförebyggande rådet, som arrangerar såna här vandringar, även representanter från polis, kommunala förvaltningar, fastighetsägare och pensionärsföreningar.

Det regnade givetvis för första gången på hur länge som helst, och delvis av den anledningen framkom det kanske inte så många synpunkter som jag hade hoppats. Några uppslag skall vi i alla fall arbeta vidare med. En viktig insikt är dock att situationen i Nyfors absolut inte är så dålig som man ofta kan tro. Trots detta är nog själva upplevelsen av otrygghet relativt utbredd bland många boende, en uppfattning som några av deltagarna gav uttryck för.

Dessutom passade jag på att önska mig bättre polisnärvaro i Nyfors. Jag tycker att det är viktigt med polisnärvaro även mellan fyllebråken på den lokala krogen. Inte minst mot bakgrund av den otrygghet som många människor trots allt upplever.

Nu även med lärarexamen

Fem och ett halvt år är en lång tid. Men nu är den i hamn, min rykande färska lärarexamen. Jag är nu äntligen behörig att undervisa i samhällskunskap och historia i grundskolans senare år och i gymnasiet. Degree of Master of Education, som det så tjusigt heter på engelska.

Jag trodde aldrig att jag skulle bli färdig. Å andra sidan känns det vemodigt. Jag tänker på alla de spännande kurser som jag har läst, och alla de lärdomar som de har bidragit med. Jag tillhör ju dem som verkligen trivs i de akademiska miljöerna, tycker att allmänbildning är viktigt och lätt skulle kunna tänka mig att läsa några år till, bara för att inhämta nya insikter och lära mig mer. Dessutom tänker jag på alla de fantastiska lärare som jag själv har haft genom åren, statsvetaren Mikael Axberg och historikern Christer Ericsson för att nämna de absolut främsta.

Tills vidare fortsätter jag dock att plugga religionsvetenskap på distans med ambitionen att så småningom bredda mig till ytterligare ett ämne. Men jag gissar att jag även fortsättningsvis kommer att ha svårt att hålla mig borta från de akademiska miljöerna. Att någon gång i framtiden själv ägna sig åt forskning vore dessutom lockande.

Min lärarexamen, här presenterad mot bakgrund av strålande vårmiljö utanför fönstret.