Receptfria läkemedel

Skulle jag som Eskilstunabo drabbas av huvudvärk eller nästäppa efter 19:00 en vardag får jag ta mig ut till Apoteket i Tuna park som har öppet en halvtimme extra. Men det är förstås en bit att gå. Därefter är jag helt enkelt hänvisad att ta tåget till Stockholm där det finns en handfull apotek som har kvällsöppet. 17:00 en lördag eller söndag kan jag skippa Tuna park och ta tåget direkt till Stockholm.

Detta känns naturligtvis onödigt krångligt.

Därför är det bra att det snart blir möjligt att springa in på närmaste Ica för att uträtta sådana ärenden. Tillgängligheten blir bättre både med avseende på avstånd och öppettider. En liten frihetsreform som gör människors vardag lite enklare. Kalasbra tycker jag.

Bura in bovarna!

Stadshotellet i Eskilstuna är satt i brand. Förmodligen anlagd. Boende på hotellet har därigenom blivit utsatta för livsfara, även om det hela lyckligtvis verkar ha förlösts väl och ingen verkar ha drabbats av några allvarliga skador. Kvar står emellertid skelettet av en anrik byggnad med stort symbolvärde som de flesta eskilstunabor kan relatera till. Det är dessutom inte första gången det sker, och det uppfattas med rätta som särskilt provokativt.

Att skydda medborgarna från brottslighet är samhällets mest grundläggande uppgift. Jag hoppas innerligt att man fångar de här busarna och sätter dem bakom lås och bom. Eskilstuna-Kurirens ledarsida manar dock på ett välformulerat sätt till bredare motkrafter:

”Gangstrarna ska känna folkets vrede. Eskilstunaborna, det civila samhället, det lokala näringslivet, de politiska företrädarna bör offentligt manifestera sin avsky mot illdåden, för att skapa ett klimat där de kriminellas frizon krymper, där fler människor trotsar rädslan och vågar vända dessa parasiter ryggen.”

Word up.

Appropå kebab

Jag har sett företrädare för de etablerade partierna angripa Sverigedemokraterna med kebabtallrikar. Inte i bokstavlig fysisk bemärkelse då, men i retoriken. Eftersom sverigedemokraterna antas vara rasister som ogillar invandring påtalar man den uppenbara inkonsekvensen att samma rasister gärna avnjuter en invandrad grillad kötträtt med ursprung i mellanöstern: rasist plus kebab lika med hycklande rasist, typ. Lika med fullständigt irrelevant egentligen.

Tyvärr tenderar det att balla ur totalt när politiker tar sig an Sverigedemokraterna. Generellt tycker jag nämligen att man ska vara mycket restriktiv med att använda benämningen rasism när man talar dem. En restriktiv invandringspolitik kan man tycka vad man vill om, men rasism är det inte per automatik.

Däremot börjar det bli obehagligt när man motiverar den restriktiva invandringspolitiken med resonemang som på ett eller annat sätt handlar om att det finns oöverbyggbara och permanenta skillnader mellan olika etniska grupper.

När var femte företrädare för Sverigedemokraterna tycker att araber, muslimer eller afrikaner inte kan bli svenskar, är man således enligt mitt sätt att se på det ute på djupt vatten. Att 30% av företrädarna tycker att utomnordiska adoptioner skall förbjudas spär förstås ytterligare på intrycket av att man faktiskt ser oöverbyggbara biologiska skillnader mellan folkgrupper.

Även om det är utslag av en minoritet ger det en hint om rätt otrevliga tendenser i partiet.

En hyllning

På frågan om var man hittar Stockholms bästa kebab svarade DN:s krogkommission för en tid sedan att den återfinns i Eskilstuna. Medvetna om att Eskilstuna knappast är att betrakta som förort till Stockholm, avslöjade de tyvärr aldrig vad kebabhaket hette. Jag kan ju enbart spekulera, men jag satsar mina bucks på att man åsyftade Billy Boys Fast Food.

På detta illustra kebabhak serveras kick-ass kebabtallrik. Två saker är avgörande: de skär kebaben i fina saftiga flarn som frambringar en perfekt balans mellan strips och kött, och de har dessutom Sveriges godaste starksås. Stark sås är hett skit, och med en så god starksås klarar man sig helt enkelt lika bra utan den där sörjiga vitsåsen. Och det gillar jag.

Jag var där tidigare idag och avnjöt kebabtallriken nedan. Med stärkta krafter gick jag sedan hem för att författa akademiska underverk. Och här sitter jag fortfarande, halv tre på natten, och låter kreativiteten flöda i ett gemytligt smattrande mot tangentbordet.

Vad är det med dessa vänskapsföreningar?

Sansad betraktelse över världens mest slutna samhälle, saxat från svensk-koreanska föreningens hemsida, som jag i ett svagt ögonblick surfade förbi.

”Fråga: Är Nordkorea en diktatur?
Svar: Nej, DFRK är en konstitutionell flerpartidemokrati som garanterar yttrande­ och församlingsfrihet för alla medborgare.

(…)

Fråga: Har Nordkoreas ekonomi kollapsat?
Svar: Tvärtom har DFRK en mycket mångsidig och produktiv ekonomi.”

Det är nog det bisarraste jag har sett sedan… Svensk-kubanska föreningen?

Bland bilfabriker och djurparker

Maud Olofsson gör sitt yttersta för att förklara varför det är en dålig idé att låta staten äga bilfabriker. Det har hon hittills skött bra. Här i kommunen gör vi i oppositionen vårt yttersta för att förklara varför det är en dålig idé för en kommun att driva djurpark.

39 miljoner kostade Parken Zoo för kommunen det senaste året. År efter år får kommunen skjuta till pengar, och det blir bara dyrare och dyrare för varje år som går. Det vore intressant att veta hur mycket Parken Zoo har kostat kommunen hittills. Signalerna från majoriteten är dessutom inte att tolka som att det kommer att bli något slut på eländet inom överskådlig tid.

Saab har inte gått med vinst på 15 år, trots att de har haft backup från världens största biltillverkare. Man måste förstås ha en ödmjuk inställning till de anställda som riskerar att förlora jobbet, men faktum är att Saab producerar bilar som konsumenterna inte vill ha. Vad skulle inte en statlig inblandning i ett sådant högriskprojekt i förlängningen kunna kosta skattebetalarna? Det kan bli precis hur dyrt som helst.

Den offentliga sektorns ska sköta gemensamma angelägenheter som rättsväsende och försvar samt skola, vård och omsorg. Att tillverka bilar eller att driva djurparker är inte att betrakta som dess uppgift. Däremot är det ansvarslös gambling med dina och mina pengar.

Graffiti är konst

Som gammal hängiven hiphop-entusiast, är jag den förste att medge att graffiti är konst. Men det hör inte till. Att vandalisera (grymt ord!) spårvagnar är helt enkelt olagligt.

Eftersom skadegörelsen utgjorde ett examensarbete bör konstfack rimligtvis ha varit införstådda och gett sitt aktiva medgivande till utformningen. Dessutom antar jag att de har examinerat arbetet. Således är det inte mer än rätt att de även tar på sig ansvaret för det som har inträffat och kompenserar kostnaden för klottersaneringen.

Jag tycker att det är viktigt att man tar avstånd från sådan här verksamhet. Annars legitimerar man bara den skadegörelse som så ofta ligger i graffitikulturens natur.

Ordförandeskapet i Nyfors demokratiforum

Eftersom valdeltagandet minskar försöker många kommunerna finna nya vägar för att öka kommuninvånarnas delaktighet. I Eskilstuna har man bland annat inrättad så kallade demokratiforum i kommunens fyra stora utanförskapsområden. Forumen består av en representant från varje parti, som i sin tur utser en boenderepresentant. Tanken är att forumet dels ska kunna lyfta synpunkter från de boende uppåt i den kommunala organisationen, och dels skall förankra kommunala beslut bland de boende. Själv har jag nöjet att representera folkpartiet i Nyfors demokratiforum.

Ordförandeposten utser forumet inom sig för ett år i taget, och när det i onsdags var dags för ett nytt ordförandeval fick jag förtroendet att leda forumets arbete under det kommande året. Överraskande men hedrande, och rätt spännande.

Folkpartiet har haft invändningar beträffande forumen, och av den anledningen måste jag betona att jag tar uppdraget på allvar, och kommer att göra mitt yttersta för att Nyfors demokratiforum skall fungera så bra som möjligt och genomföra så mycket bra saker som möjligt, utifrån givna förutsättningar. Min personliga ambition är att lyfta trygghetsfrågorna inom ramen för forumet, något som jag tror har hög aktualitet för många boende i området.

Stökigt i Nyfors i natt

Kvällsunderhållningen denna fredag utgjordes av ett stor ansamling ungdomar som härjade på en skolgård, strax utanför mitt vardagsrumsfönster. Stämningen och antalet indikerade party som ballat ur. Att det hade ballat ur antyddes även av att dom hade sällskap av åtminstone 7 polispatruller.

Värre tycktes det bli efter att polisen lyckats skingra det stora flertalet. Kvar fanns ett större järngäng som enkom tycktes stanna för att dom roades av att provocera poliser. Det skanderades slagord av karaktären ”krossa polisen” och ”fuck da police”, i värsta compton-andan. Stämningen var hotfull, och några ögonblick verkade det råda rena rama upploppsstämningen.

Dels var det givetvis outsägligt störande. Min sambo ska gå till jobbet tidigt imorgon och tvingade sig till sömns. Själv kunde jag inte, för allt oväsen. Dessutom var det rätt obehagligt. Sådana händelser skapar en känsla av otrygghet hos dem som bor och rör sig i området. Jag såg en kvinna som av förklarliga skäl skyndade förbi folksamlingen så fort hon kunde, med sin barnvagn framför sig.

Det är skrämmande att det finns ungdomar som inte har bättre för sig en fredagskväll än att jävlas med såväl medmänniskor som polis. Det får en att fundera över var en sådan respektlös inställning gentemot ordningsmakten i förlängningen kan sluta.

Uppdatering: E-K skriver om det. Tydligen kastades det flaskor också.

Vad skulle du göra med 39 miljoner kronor?

I Eskilstuna har vi en djurpark som heter Parken Zoo. Den ägs av kommunen och har gått back år efter år. Sedan något år tillbaka har man haft en plan för att nå nollresultat 2012. Hittills har det väl minst sagt gått sådär.

Istället för det beräknade underskottet på 24 miljoner (!) för 2008, så blev det 39 miljoner kronor minus. Det är pengar som inte kommer att komma farande ur någon blå himmel. Det är kommuninnevånarnas tillgångar, och de hanteras oansvarigt.

För att komma till rätta med situationen tänker man nu säga upp 4-8 tjänster. Dessutom ska man anställa en ekonomichef och se över utgifterna. En stilla undran: är det inte ganska anmärkningsvärt att sådana åtgärder kommer först nu, 14 miljoner kronor senare? Det vittnar dessutom om att ett minus på ”bara” 24 miljoner hade betraktats som något fullt acceptabelt.

Jag tror att kommunledningen långsamt håller på att förlora kommuninnevånarnas förtroende när det gäller Parken Zoo.

Små smulor är också bröd

Våra lokala vänsterpartister petar i skolmaten. Nils Brown (m) tror att eleverna klarar det bäst själva.

Personligen vet jag bara att jag aldrig brukar känna mig riktigt mätt om maten inte innehåller åtminstone lite kött. Ikväll tillagade jag pasta med kyckling och rökt kalkon. Det kan jag varmt rekommendera andra att göra också. Dessutom bättre än nötkött ur klimathänseende.

Mera kärnkraft

Statsvetaren Olof Ruin vill ha en ny folkomröstning om kärnkraften. Han menar att det vore det enda principiellt riktiga sättet att ändra ett beslut från en tidigare omröstning. Det är, enligt Ruin, ”traditionen”.

I Sverige är det väl knappast mycket till tradition, men visst, det är väl rimligt, beroende på frågans karaktär. Euron, exempelvis, kräver en ny omröstning. Kärnkraftsfrågan är emellertid inte vad den en gång var. Kärnkraftsbeslutet är 30 år gammalt och har förlorat det mesta av sin legitimitet. Ingen svensk under 47 års ålder, har haft inflytande över resultatet. Opinionen ser annorlunda ut. Kärnkraften utgör dessutom själva basen i den svenska energiförsörjningen, och vi vet idag att den inte kommer att ersättas av något kostnadseffektivt alternativ inom överskådlig framtid.

Ruins resonemang kan dock få viss aktualitet. Traditionellt sett så är folkomröstningar den potentielle förlorarens strategi. Socialdemokraterna kommer inte att ropa efter någon kärnkraftsdebatt där man tvingas bekänna färg. Annat är det förstås med Miljöpartiet och VPK. De har allt att vinna på att kräva folkomröstning. Därför tror jag att det är någonting som vi kommer att höra mer om, åtminstone från deras sida.

Tillgängligheten inom vården

Britt-Inger Remning hade idag en insändare i Eskilstuna-Kuriren om telefontiderna till vårdcentralerna. Det fick mig att tänka på när jag försökte få en läkartid senast. Eftersom jag tidigare inte behövt ta kontakt med någon vårdcentral, så var det en upplysande erfarenhet.

Jag minns att jag ringde sen förmiddag. När man ringde upp några timmar senare fick jag beskedet att det inte fanns några tillgängliga läkartider, och att det tydligen inte var möjligt att planera in ett besök nästa dag, trots att besvären visserligen var mycket angelägna att undersöka. Jag fick helt enkelt prova igen dagen efter, direkt på morgonen.

Nog sagt. Jag trodde jag mig vara ute i god tid när jag ringde kvart över åtta på den efterföljande dagen (man öppnar vid åtta). Tji fick jag. När man ringde upp på eftermiddagen var det bara att konstatera att jag ringt försent igen, alla läkartider var redan tagna, och jag var tydligen jättedum som inte förstod bättre än att ringa så sent.

Man uppmanade mig att ringa igen påföljande dag, denna gång fem minuter innan åtta, då vårdcentralen öppnade. Det lyckades, och på dag tre fick jag till slut träffa en läkare.

Hemligheten med att försäkra sig om en läkartid var helt enkelt att ringa innan telefonmottagningen, som är öppen mellan 8-17, ens hade öppnat. Inte undra på att människor hyser agg emot vården. Jag förstår varför. Tillgängligheten är inte vad den borde vara.

Min nya plättlagg

När jag fyllde år nyligen fick jag en splitt ny plättlagg av min mormor. I gjutjärn, förstås. När det gäller plättar så är det helt enkelt gjutjärn som gäller, och det vet mormor eftersom hon är old school.

Jag gillar plättar. Plättar är överlägsna pannkakor av så många olika skäl. De är små och söta. De är roliga att titta på. De är lagom stora för att placeras i munnen hela, en åt gången. Och dessutom är balansen mellan fyllning och plätt helt enkelt perfekt.

Min sambo är all about hälsosamma dieter. Därför har vi börjat köra 50% vetemjöl och 50% dinkelmjöl i smeten. Jag är minst sagt skeptisk till hälsokost, men faktiskt, dinkelmjölet ger en betydligt matigare konsistens. Utöver dinkelmjöl så är det dessutom viktigt med någon matsked vanillinsocker, eftersom det ger plättarna en fylligare smak. De gräddas tunna och gyllenbruna, med mycket smör, så att de får en frasig och fin kant.

Plättar serveras enligt min mening med smör och socker, eller med kopiösa mängder drottningssylt. Dessutom är det inte alls tokigt med en eller ett par skedar vispgrädde till.

Alliansen äntligen enig om kärnkraften

Det finns såna där sällsynta tillfällen då man får en känsla av att man upplever någonting riktigt historiskt. Solen skiner och fåglarna kvittrar. Det är helt enkelt fantastiska nyheter att Alliansen lämnar de 30 år gamla låsningarna i kärnkraftsfrågan.

Själv var jag inte ens född 1980, när linjen om långsam avveckling segrade i en folkomröstning. Kärnkraften har länge varit en väldigt emotionell fråga, och har setts som en allmän symbol för miljöförstöring, storskalighet, urbanisering, och kort sagt allt som ansetts vara dåligt med det moderna samhället. Opinionen har sedan dess förändrats, inte minst tack vare den ökade fokuseringen på klimatfrågan de senaste åren. Kärnkraft är helt enkelt bättre än fossila bränslen för miljön. Dessutom är den både säker och billig.

Beslutet innebär att Sverige kan bygga nya kärnkraftverk i den takt som de gamla fasas ut. Det är en logisk inställning. Personligen tycker jag dock att ett maxantal på 10 reaktorer är rätt poänglös, och skulle inte ha någonting emot en större utbyggnad i snabbare takt, under förutsättning att det finns ett intresse för det. Samtidigt är det förstås sympatiskt med ökade satsningar på förnyelsebar energi.

Det ska bli intressant att observera reaktionerna på vänstersidan. Socialdemokraterna har ju trots kongressbeslut om avveckling, både internt och genom facket, en ambivalent hållning till kärnkraften medan Vpk och Miljöpartiet är starkt emot. En bred överenskommelse som inkluderar även Socialdemokraterna skulle störa koalitionskonsolideringen på vänstersidan, i ett känsligt läge. Socialdemokraterna tvingas helt enkelt befästa kärnkraftsmotståndet. Detta sätter socialdemokraterna i en besvärande situation, både internt, i relationen till fackföreningarna, och i förhållande till industriarbetare och mittenväljare som tycker att kärnkraft är bra skit.

Därför hejade jag på John McCain

Jag gillade dem båda, och hade länge svårt att välja, men inför valnatten så var det bara att konstatera att jag någonstans innerst inne kände mest för McCain. Som glad liberal och frihandelsförespråkare, var det liksom svårt att värja sig från Obamas protektionistiska retorik. Dessutom gillade jag inte att Obama så bestämt förespråkade ett tillbakadragande från Irak.

Det ekonomiska stimulanspaketet för den amerikanska ekonomin har konstaterats innehålla klausuler om att favorisera amerikansktillverkade stål och industriprodukter. Det är dåliga nyheter för omvärlden, och inte minst för Sverige.

Det räcker förmodligen inte för att glorian ska hamna på sned, men det är bara att konstatera att Obama, trots alla goda initiativ sedan tillträdande, nu även har visat sig från sin absolut fulaste sida.

Ämnesundervisning på hemspråket ska inte förbjudas

En arbetsgrupp inom folkpartiet vill förbjuda ämnesundervisning på hemspråket. Det är ett förslag som dykt upp i lite olika skepnader genom åren (se tex debatten om blattesvenskan som var aktuell för ett par år sedan). Det hela verkar bygga på föreställningen om att satsningar på förstaspråket hindrar inlärning av andraspråket.

Visst skulle det vara önskvärt med mer svenskundervisning för invandrare. Men det kan ta många år innan man behärskar ett nytt språk så pass bra, att man tar till sig undervisningsinnehållet lika bra på det nya språket. Under tiden riskerar man att hamna hopplöst efter, och dåliga studieresultat bidrar knappast till någon bättre integration.

Det hela är egentligen mycket enkelt. Eftersom vi lär oss bäst på det språk som vi kan bäst, ger parallella satsningar på undervisning i svenska och i modersmålet bäst resultat för integration. Poängen är att det behövs både och, inte antingen eller. Därför vore det vansinne att plocka bort möjligheten till ämnesundervisning på hemspråket.

Sap, vpk och arbetarrörelsen

Det är spännande tider att leva i. Oavsett vad man tycker om vänsteralliansen så innebär det ett ganska intressant fenomen i svensk politik. Inte minst har relationen mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet popcorn-och-läsk-kvaliteer. Den har varit problematisk ända sedan partikonsolideringen i 1900-talets början och hundra år senare kan vi konstatera att konflikten fortfarande har hög aktualitet.

Socialdemokraterna har alltid verkat för att monopolisera arbetarrörelsen. I detta har man lyckats otroligt väl. I Sverige betraktas arbetarrörelsen som synonymt med socialdemokraterna. Det kan uttryckas såhär:

arbetare → arbetarklass → LO → SAP.

Detta är egentligen rätt märkligt. I själva verket består arbetarrörelsen, i synnerhet under dess tidiga historia, av en stor mångfald av olika grupperingar, allt från reformistiska socialister, till marxister, syndikalister, anarkister och ja, just det, kommunister. Ändå har man lyckats framställa arbetarrörelsen som exklusivt socialdemokratisk.

Detta kan bland annat förklaras med att socialdemokraterna tidigt fick en särställning inom arbetarrörelsen, bland annat genom LO, och inte minst genom den legitimitet som man erhöll i samband med kohandeln med bondeförbundet på 30-talet. Därefter har man i regeringsställning kunnat framställa sig som bärare av ”de historiska framstegen”, folkhemmet och välfärdsstaten. Konkurrerande grupper från vänster har man kunnat avfärda.

Socialdemokraterna tvingas idag knyta vänsterpartiet närmare till sig för att, gud förbjude, kunna vinna valet 2010. Dilemmat ligger i att närma sig vänsterpartiet, utan att förknippas med kommunism. Detta kommer bland annat ske genom ett understöd av vänsterpartiets mer moderata element. Detta har vi redan sett exempel på i att vänsterpartiet nu har tvingats acceptera budgetreglerna.

Samarbetet innebär samtidigt att man på ett mer påtagligt sätt än någonsin tidigare legitimerar en del av arbetarrörelsen som man alltid har velat distansiera sig från, som man alltid har beskrivit som en avvikande anomali. Den intressanta frågan är vad detta kommer att innebära för svensk vänster på några års sikt?

Möjligen leder det till att vänsterpartiet återigen fjärmar sig från kommunismen och framstår som ett modern vänsterparti? Kanske leder det till att socialdemokraterna i högre grad mister sin särställning och blir ett parti som alla andra?