16 Mars 1988 gasbombades den irakiska staden Halabja av Saddam Husseins styrkor, med en blandning av senapsgas och nervgas. 7 000 personer lär ha dött och 10 000 lär ha skadats. Fortfarande föds barn med fysiska handikapp och missfall är vanligt.
I måndags besökte jag och några andra folkpartister Kurdiska föreningens minneskväll för Halabja. Det var av naturliga skäl en känslosam tillställning för många deltagare. Den inbjudne talaren, Hama Dostan, kurdisk författare bosatt i Sverige, berättade om några enskilda människoöden från Halabja och gestaltade därigenom det lidande och de grymheter som de drabbade tvingats genomlida. Det handlar om människor som förlorat sina anhöriga och människor som fortfarande lider av fysiska och psykiska men.
Jag hörde först talas om Halabja under 2003. Det var under den amerikanska upprustningen kring Irak strax inför kriget som vår samhällskunskapslärare på gymnasiet visade oss en dokumentär om Halabja. Det nyanserade åtminstone min inställning till Saddamregimen, och det kommande kriget. Att avsätta en barbarisk regim som förtrycker och gasbombar sitt eget folk kändes inte längre särskilt orättfärdigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Tack för ett bra inlägg Jonny!
Det är viktigt att ställa kraven att få detta erkänt som just ett folkmord, sammanlagt 182.000 liv och över en miljon människor som sattes på flykt i och med Anfal-kampanjen kan inte kallas för något annat än ett folkmord
Skicka en kommentar