Tillgängligheten inom vården

Britt-Inger Remning hade idag en insändare i Eskilstuna-Kuriren om telefontiderna till vårdcentralerna. Det fick mig att tänka på när jag försökte få en läkartid senast. Eftersom jag tidigare inte behövt ta kontakt med någon vårdcentral, så var det en upplysande erfarenhet.

Jag minns att jag ringde sen förmiddag. När man ringde upp några timmar senare fick jag beskedet att det inte fanns några tillgängliga läkartider, och att det tydligen inte var möjligt att planera in ett besök nästa dag, trots att besvären visserligen var mycket angelägna att undersöka. Jag fick helt enkelt prova igen dagen efter, direkt på morgonen.

Nog sagt. Jag trodde jag mig vara ute i god tid när jag ringde kvart över åtta på den efterföljande dagen (man öppnar vid åtta). Tji fick jag. När man ringde upp på eftermiddagen var det bara att konstatera att jag ringt försent igen, alla läkartider var redan tagna, och jag var tydligen jättedum som inte förstod bättre än att ringa så sent.

Man uppmanade mig att ringa igen påföljande dag, denna gång fem minuter innan åtta, då vårdcentralen öppnade. Det lyckades, och på dag tre fick jag till slut träffa en läkare.

Hemligheten med att försäkra sig om en läkartid var helt enkelt att ringa innan telefonmottagningen, som är öppen mellan 8-17, ens hade öppnat. Inte undra på att människor hyser agg emot vården. Jag förstår varför. Tillgängligheten är inte vad den borde vara.