Invandrares politiska inflytande

Igår närvarade jag vid kommunens temadag om demokratiutveckling. Bland annat redovisades siffror om valdeltagadet. Min personliga uppfattning är att valdeltagandet generellt inte är ett problem. I princip 80% av väljarna går och röstar i Sverige, vilket gör valdeltagandet starkt i jämförelse med de flesta andra länder.

Vad som är problematiskt är att valdeltagandet är sämre bland vissa grupper. Det gäller inte minst invandrare. Men är det egentligen så konstigt? Brist på kunskap är ett skäl. Ett annat är den kringskurna rösträtten. De invandrare som saknar svenskt medborgarskap har visserligen möjlighet att delta i kommunal- och landstingsval, men får inte delta i riksdagsvalet, där de stora besluten tas, och där mediefokuset i hög grad ligger.

Utländska medborgare är de enda vuxna människor som lever i Sverige och samtidigt har beskuren rösträtt. Min personliga uppfattning är principiellt demokratisk. Jag anser att man ska ha möjlighet att påverka de beslut som man själv blir påverkad av. De styrda, dvs de som lever under lagarna, bör även ha rätten att styra, dvs stifta lagarna. Den begränsade rösträtten utgör en demokratisk orättvisa. Av den anledningen anser jag att rösträtten i riksdagsvalen faktiskt bör utsträckas så att den omfattar även de som idag har möjlighet att delta i kommunalvalen.

Mos Def fo' president

Mos Def är en av mina favoritrappare. I detta klipp konstaterar han att om han vore president, då skulle han göra Amerika coolt igen, fo’ real. Han föreslår universal everything - health care, dental, education, housing - för 10% flat tax (ett kap)! Han skulle förbjuda larviga clubhiphop-fraser, som ”droppin it like its hot”, OCH han skulle inrätta en nationell Jam Master Jay-day!

Helt oslagbart - Obama kan helt enkelt slänga sig i väggen!

Den All-Galaktiska Gurgelbrännaren

En rektor från strängnäs har druckit en drink bestående av pressad lime och sprit, och konstaterar: ”Det var ungefär som att få hjärnan sakta mosad av en varm blytacka inslagen i citronskivor. Kan varmt rekommenderas”

Den som kan sin Liftares Guide till Galaxen vet naturligtvis att den gode rektorn anspelar på den All-Galaktiska Gurgelbrännaren (The Pan Galactic Gargle Blaster). Den Allgalaktiska Gurgelbrännaren anges i Guiden vara universums bästa drink, och effekten liknas vid att få hjärnan krossad av en guldtacka svept i citronskivor. Den rekommenderas dessutom varmt.

Gestaltas här.

Ja, bråkiga elever ska kunna stängas av från skolan

Jan Björklund vill ge skolorna möjlighet att stänga av bråkiga elever. Av någon anledning väcker det väldiga reaktioner. Jag förstår inte hur det kan vara så kontroversiellt. Elever som stör undervisningen för andra elever, som skapar otrygghet för andra, måste rimligtvis som en yttersta åtgärd kunna stängas av.

Avstängning är naturligtvis inte den enda åtgärden. Elever med utagerade beteendeproblem måste få olika former av stödinsatser, och har rätt till sin undervisning. Men det ena utesluter faktiskt inte det andra. Skolorna bör ha ett batteri av möjliga åtgärder att sätta in i akuta och allvarliga situationer. Det behövs fler verktyg i verktygslådan, inte färre.

Jag tror inte ens att möjligheten till avstängning skulle utnyttjas speciellt frekvent. Men jag kan för allt i världen inte förstå varför det inte ens borde vara möjligt?

Bloggande politiker

DN har granskat riksdagsledamöternas bloggar. Efter att ha räknat kommentarsinlägg tycks man avfärda politikerbloggar som ett enda stort fiasko.

Att, som DN, räkna antalet kommentarer är emellertid inget bra mått för att mäta bloggarnas kvalitet, eftersom de flesta som läser bloggar faktiskt inte skriver kommentarer. Det som är centralt här, menar jag, är dessutom inte antalet kommentarer, utan kvalitén på själva diskussionen bland kommentarerna. Kollar man runt på bloggar i allmänhet så kan man konstatera att blogginlägg relativt sällan genererar någon riktig sakdiskussion. Den politiska bloggens styrka ligger helt enkelt inte i dess kommentarsfunktioner.

Däremot tycker jag att den politiska bloggen har en viktig demokratisk potential beträffande politisk bevakning och ansvarsutkrävande. Internet, och bloggar, kan innebära en förstärkning av den representativa demokratin genom att möjliggör för väljarna att själva granska politikerna. Förutsättningen är att politikerna förmedlar information om sin politiska gärning och redogör för politiska ståndpunkter. Här finns mängder av goda exempel: Niklas Frykman, Mathias Sundin och Fredrik Malm för att nämna några bättre folkpartistiska bloggar som jag själv regelbundet följer.

Politikerbloggar är meningsfull verksamhet och bör inte avfärdas utifrån antalet kommentarer.

Trygghetsvandring i Nyfors

Ikväll genomförde Nyfors Demokratiforum en trygghetsvandring. Dessa går kortfattat ut på att man under en promenad inventerar närmiljön ur trygghetshänseende. Inbjudna var utöver brottsförebyggande rådet, som arrangerar såna här vandringar, även representanter från polis, kommunala förvaltningar, fastighetsägare och pensionärsföreningar.

Det regnade givetvis för första gången på hur länge som helst, och delvis av den anledningen framkom det kanske inte så många synpunkter som jag hade hoppats. Några uppslag skall vi i alla fall arbeta vidare med. En viktig insikt är dock att situationen i Nyfors absolut inte är så dålig som man ofta kan tro. Trots detta är nog själva upplevelsen av otrygghet relativt utbredd bland många boende, en uppfattning som några av deltagarna gav uttryck för.

Dessutom passade jag på att önska mig bättre polisnärvaro i Nyfors. Jag tycker att det är viktigt med polisnärvaro även mellan fyllebråken på den lokala krogen. Inte minst mot bakgrund av den otrygghet som många människor trots allt upplever.

Nu även med lärarexamen

Fem och ett halvt år är en lång tid. Men nu är den i hamn, min rykande färska lärarexamen. Jag är nu äntligen behörig att undervisa i samhällskunskap och historia i grundskolans senare år och i gymnasiet. Degree of Master of Education, som det så tjusigt heter på engelska.

Jag trodde aldrig att jag skulle bli färdig. Å andra sidan känns det vemodigt. Jag tänker på alla de spännande kurser som jag har läst, och alla de lärdomar som de har bidragit med. Jag tillhör ju dem som verkligen trivs i de akademiska miljöerna, tycker att allmänbildning är viktigt och lätt skulle kunna tänka mig att läsa några år till, bara för att inhämta nya insikter och lära mig mer. Dessutom tänker jag på alla de fantastiska lärare som jag själv har haft genom åren, statsvetaren Mikael Axberg och historikern Christer Ericsson för att nämna de absolut främsta.

Tills vidare fortsätter jag dock att plugga religionsvetenskap på distans med ambitionen att så småningom bredda mig till ytterligare ett ämne. Men jag gissar att jag även fortsättningsvis kommer att ha svårt att hålla mig borta från de akademiska miljöerna. Att någon gång i framtiden själv ägna sig åt forskning vore dessutom lockande.

Min lärarexamen, här presenterad mot bakgrund av strålande vårmiljö utanför fönstret.

Spelutredningen vill införa internetcensur

Året är 2009. En statlig utredning föreslår att utländska spelsajter på internet skall blockeras. Som liberal hugger det liksom till i förlängda märgen. En klassisk statlig lösning på ett modernt problem.

Man skulle kunna ägna sig en god stund åt att klia sig i huvudet över detaljerna kring spelpolitiken, som exempelvis den uppenbara inkonsekvensen i att det är okey att människor spelar bort sina tillgångar på Svenskaspel.se men inte på Ladbrokes.com. Men här finns en mycket mer grundläggande och viktig diskussion som handlar om demokratiska principer.

Vad man i all välmening föreslår är att staten skall censurera delar av internet. Svenska medborgare ska inte ges tillträde till vissa typer av information på nätet. Vad man vill införa är begränsningar i yttrandefriheten. Steget från att blockera spelsajter till att även blockera andra kategorier av sajter är dessutom inte långt.

Jag önskar inte att någon skall drabbas av spelberoende. Men värnandet av yttrandefriheten är faktiskt mer grundläggande. Internetcensur hör hemma i kommunistiska diktaturer. Inte i Sverige.

Därför ämnar jag inte delta i Earth Hour

Världsnaturfonden vill att vi släcker lyset en timme ikväll för klimatet. På så vis vill man väcka opinion inför FN:s klimatmöte i Köpenhamn.

Initiativet till Earth Hour kommer från Australien där 80% av elen produceras i smutsiga kolkraftverk som belastar klimatet. Utifrån en sådan utgångspunkt kan man förstå symboliken i att stänga av elen en timme. I Sverige produceras emellertid hälften av elen med vattenkraft, den andra hälften med kärnkraft. Det är elproduktion som i mycket låg grad belastar klimatet. Initiativet ger alltså ingenting alls.

Att släcka lyset är istället en symbolhandling för någonting helt annat. Det är en symbolhandling för konsumtionskritik. Det är en kritik mot det moderna samhället. En kritik mot det som ger oss välstånd och gör att vi har råd att bry oss om sådana saker som en förbättrad miljö.

Ändå har uppslutningen varit enorm. Och det kanske inte är så konstigt med tanke på att det är ett jippo som ger deltagarna anseende utan att det kostar dem någonting. Det ger politiker och företag möjlighet att visa handlingskraft för miljön, utan att de egentligen behöva göra någonting konkret alls. Hur lockande är inte det? Det är som att äta oxfilé helt gratis.

Jag tänker iallafall inte delta.

Allt är upp och ned

Ibland måste man bara stanna upp ett kort ögonblick och förundras. I Sverige har vi å ena sidan högerföreträdare som angriper girigheten inom det privata näringslivet och å andra sidan fackföreningsföreträdare som beviljar enorma mångmiljonbonusar och pensionsavtal. Allt verkar vara upp och ned.

Från ett historiskt perspektiv är det helt otroligt. Undrar vad Hjalmar Branting och Arvid Lindman hade sagt.

Rödgrön kärnkraftsöverenskommelse

Så kom då en överenskommelse från vänstern. Kärnkraften vill man fasa ut till förmån för förnyelsebara alternativ. Det är inte tal om någon vansinnesavveckling som miljöpartiet förespråkar, men ändå avveckling, till förmån för mer sol, vind och vatten. Vilket visserligen låter fint.

Faktum är emellertid att hälften av Sveriges el kommer ifrån kärnkraft. Hälften. Det är varannan lampa. Vartannat eluttag. Varannan grunka. Vindkraften utgör å andra sidan inte mer än en procent av elproduktionen i dagsläget. Det är inte trovärdigt att utan vidare utgå från att det kommer en massa tekniska lösningar farande, som inom överskådlig framtid gör det möjligt att ersätta de kärnkraftverk som behöver bytas ut. Dessutom kan vi inte gärna släcka ner riket de där vindstilla dagarna då solen inte skiner. Kärnkraften har helt enkelt en viktig roll att spela även i framtiden.

Alliansen har en bättre politik. Den innehåller satsningar på förnyelsebara energikällor, men utesluter inte att gammal kärnkraft får ersättas med ny. Det är en rationell och klok inriktning.

Halabja

16 Mars 1988 gasbombades den irakiska staden Halabja av Saddam Husseins styrkor, med en blandning av senapsgas och nervgas. 7 000 personer lär ha dött och 10 000 lär ha skadats. Fortfarande föds barn med fysiska handikapp och missfall är vanligt.

I måndags besökte jag och några andra folkpartister Kurdiska föreningens minneskväll för Halabja. Det var av naturliga skäl en känslosam tillställning för många deltagare. Den inbjudne talaren, Hama Dostan, kurdisk författare bosatt i Sverige, berättade om några enskilda människoöden från Halabja och gestaltade därigenom det lidande och de grymheter som de drabbade tvingats genomlida. Det handlar om människor som förlorat sina anhöriga och människor som fortfarande lider av fysiska och psykiska men.

Jag hörde först talas om Halabja under 2003. Det var under den amerikanska upprustningen kring Irak strax inför kriget som vår samhällskunskapslärare på gymnasiet visade oss en dokumentär om Halabja. Det nyanserade åtminstone min inställning till Saddamregimen, och det kommande kriget. Att avsätta en barbarisk regim som förtrycker och gasbombar sitt eget folk kändes inte längre särskilt orättfärdigt.

Åter till Liberty City

Mitt namn är Johnny Klebitz. Jag är en hård jävel. Jag kör chopper, bär skinnväst, och tillhör det ökända mc-gänget The Lost. Expansionen till det kontroversiella spelet Grand Theft Auto IV heter The Lost and Damned, och finns äntligen att ladda ner. Som jag väntat.

Grand Theft Auto IV, som skildrade historien om den krigsärrade serben Niko Bellics strävan efter lycka i ett nytt land, var ett fulländat spel. Kanske det bästa som jag har haft nöjet att lira. Därför är det så roligt att återvända till Liberty City, och återutforska den enorma New York-replikan och dess organiserade brottslighet från en helt ny huvudpersons perspektiv.

Livet som knutte är förstås ingen tebjudning. Det är grovt språk, våld, sex och droger. Men det är inte allt. Jag tycker om Grand Theft Auto-serien för att den har så mycket mer än våldsamheter. En välskriven story, originalitet och spänning, enorm frihet, stor humor kombinerat med aktuell och välformulerad samhällssatir. Och så många minnesvärda karaktärer. Tv-spel blir helt enkelt inte bättre än såhär. Detta är kultur.

Att kräva det omöjliga

Jag läser på Expressen.se att Lars Ohly (vpk) inspireras av Obama och vill att väljarna ska ha för höga förväntningar på de rödgröna inför valet 2010. Vi ska ”förvänta oss mycket” och ”kräva det omöjliga” från dem.

Det lär inte bli så svårt. Ta skolpolitiken, exempelvis. Området där partierna är så oense att Ohly stoppade tillsättandet av en skolpolitisk arbetsgrupp i syfte att bli ense. Vi ska alltså förvänta oss mycket och kräva det omöjliga. Men ett besked om något så viktigt som den framtida skolpolitiken verkar uppenbarligen vara lite för omöjligt.

Integrera mera

Jag har äntligen tagit mig igenom de första artiklarna i Maciej Zarembas senaste artikelserie "I väntan på Sverige".

Det är inte utan att man bedrövas. Zaremba beskriver en integrationspolitisk organisation utan flexibilitet, ett byråkratiskt gissel där regelverken i vissa fall förhindrar goda initiativ, meningsfull sysselsättning och integration. Han visar hur eleverna ofta tvingas läsa meningslösa kurser, kurser som de inte klarar av, eller kurser som de är överkvalificerade för. Jag kan inte uttala mig om det generella i det som Zaremba tar upp, men jag är säker på att det förekommer, och jag är säker på att det är förödande i de fall där det förekommer.

Jag tror emellertid att Zaremba sätter fingret på ett viktigt problem i det nedanstående:

”För er som inte vet det: För ”integrationen” ansvarar arbetsförmedlingen, vuxenutbildningen, länsstyrelsena, migrationsverket. Men det är socialtjänsten, som sitter på försörjningspengen, som bestämmer mest. Därav otaliga konflikter mellan dessa myndigheter.”

Det behövs en bättre samordning mellan myndigheterna, och tror jag, en tydligare statligt styrning av introduktionsverksamheten. Någon som sitter högst upp och pekar med hela armen. En viktig förutsättning för att man ska ta till rätt insatser är dessutom att man har en uppfattning om hur situationen ser ut. Därför måste den verksamhet som bedrivs ute i kommunerna utvärderas ordentligt. Vad fungerar och vad fungerar inte? Hur går det för dem som genomgått introduktionen?

När det gäller introduktionsverksamheten har det också kommit en rad goda initiativ från regeringens utredare. Återstår dock att se hur propositionen ser ut senare i år.

Receptfria läkemedel

Skulle jag som Eskilstunabo drabbas av huvudvärk eller nästäppa efter 19:00 en vardag får jag ta mig ut till Apoteket i Tuna park som har öppet en halvtimme extra. Men det är förstås en bit att gå. Därefter är jag helt enkelt hänvisad att ta tåget till Stockholm där det finns en handfull apotek som har kvällsöppet. 17:00 en lördag eller söndag kan jag skippa Tuna park och ta tåget direkt till Stockholm.

Detta känns naturligtvis onödigt krångligt.

Därför är det bra att det snart blir möjligt att springa in på närmaste Ica för att uträtta sådana ärenden. Tillgängligheten blir bättre både med avseende på avstånd och öppettider. En liten frihetsreform som gör människors vardag lite enklare. Kalasbra tycker jag.

Bura in bovarna!

Stadshotellet i Eskilstuna är satt i brand. Förmodligen anlagd. Boende på hotellet har därigenom blivit utsatta för livsfara, även om det hela lyckligtvis verkar ha förlösts väl och ingen verkar ha drabbats av några allvarliga skador. Kvar står emellertid skelettet av en anrik byggnad med stort symbolvärde som de flesta eskilstunabor kan relatera till. Det är dessutom inte första gången det sker, och det uppfattas med rätta som särskilt provokativt.

Att skydda medborgarna från brottslighet är samhällets mest grundläggande uppgift. Jag hoppas innerligt att man fångar de här busarna och sätter dem bakom lås och bom. Eskilstuna-Kurirens ledarsida manar dock på ett välformulerat sätt till bredare motkrafter:

”Gangstrarna ska känna folkets vrede. Eskilstunaborna, det civila samhället, det lokala näringslivet, de politiska företrädarna bör offentligt manifestera sin avsky mot illdåden, för att skapa ett klimat där de kriminellas frizon krymper, där fler människor trotsar rädslan och vågar vända dessa parasiter ryggen.”

Word up.

Appropå kebab

Jag har sett företrädare för de etablerade partierna angripa Sverigedemokraterna med kebabtallrikar. Inte i bokstavlig fysisk bemärkelse då, men i retoriken. Eftersom sverigedemokraterna antas vara rasister som ogillar invandring påtalar man den uppenbara inkonsekvensen att samma rasister gärna avnjuter en invandrad grillad kötträtt med ursprung i mellanöstern: rasist plus kebab lika med hycklande rasist, typ. Lika med fullständigt irrelevant egentligen.

Tyvärr tenderar det att balla ur totalt när politiker tar sig an Sverigedemokraterna. Generellt tycker jag nämligen att man ska vara mycket restriktiv med att använda benämningen rasism när man talar dem. En restriktiv invandringspolitik kan man tycka vad man vill om, men rasism är det inte per automatik.

Däremot börjar det bli obehagligt när man motiverar den restriktiva invandringspolitiken med resonemang som på ett eller annat sätt handlar om att det finns oöverbyggbara och permanenta skillnader mellan olika etniska grupper.

När var femte företrädare för Sverigedemokraterna tycker att araber, muslimer eller afrikaner inte kan bli svenskar, är man således enligt mitt sätt att se på det ute på djupt vatten. Att 30% av företrädarna tycker att utomnordiska adoptioner skall förbjudas spär förstås ytterligare på intrycket av att man faktiskt ser oöverbyggbara biologiska skillnader mellan folkgrupper.

Även om det är utslag av en minoritet ger det en hint om rätt otrevliga tendenser i partiet.

En hyllning

På frågan om var man hittar Stockholms bästa kebab svarade DN:s krogkommission för en tid sedan att den återfinns i Eskilstuna. Medvetna om att Eskilstuna knappast är att betrakta som förort till Stockholm, avslöjade de tyvärr aldrig vad kebabhaket hette. Jag kan ju enbart spekulera, men jag satsar mina bucks på att man åsyftade Billy Boys Fast Food.

På detta illustra kebabhak serveras kick-ass kebabtallrik. Två saker är avgörande: de skär kebaben i fina saftiga flarn som frambringar en perfekt balans mellan strips och kött, och de har dessutom Sveriges godaste starksås. Stark sås är hett skit, och med en så god starksås klarar man sig helt enkelt lika bra utan den där sörjiga vitsåsen. Och det gillar jag.

Jag var där tidigare idag och avnjöt kebabtallriken nedan. Med stärkta krafter gick jag sedan hem för att författa akademiska underverk. Och här sitter jag fortfarande, halv tre på natten, och låter kreativiteten flöda i ett gemytligt smattrande mot tangentbordet.

Vad är det med dessa vänskapsföreningar?

Sansad betraktelse över världens mest slutna samhälle, saxat från svensk-koreanska föreningens hemsida, som jag i ett svagt ögonblick surfade förbi.

”Fråga: Är Nordkorea en diktatur?
Svar: Nej, DFRK är en konstitutionell flerpartidemokrati som garanterar yttrande­ och församlingsfrihet för alla medborgare.

(…)

Fråga: Har Nordkoreas ekonomi kollapsat?
Svar: Tvärtom har DFRK en mycket mångsidig och produktiv ekonomi.”

Det är nog det bisarraste jag har sett sedan… Svensk-kubanska föreningen?